Tankar efter en workshop som tål att påminnas om:
Nej, endast KBT, träna tankar eller mindful eating hjälper inte mot en ätstörning.
Det sitter i känslorna som vilket annat missbruk som helst.
Det finns mycket föreställningar om vad dysfunktionella familjemönster innebär, och svaret är att nej det behöver inte handla om missbruk eller våld som förekommit. Känslomässig anorexi eller att man sopar allt under mattan är också dysfunktionellt.
Det är ingen slump att man får en ätstörning.
Men om man inte bearbetar de känslomässiga såren behöver man ofta kontrollera sitt tidigare missbruk livet ut.
Kommer du på riktigt åt roten kan du börja släppa på kontrollen och så småningom känna dig fri igen.
Det är beroendepersonligheten och de känslomässiga såren man ska ha koll på. Beteenden som skapades långt innan matproblematiken blev synlig.
Sjukdomen tar sig i uttryck på många fler områden än mat och vikt. Därför längtar jag till dagen då ätstörningar kommer behandlas på liknande sätt som andra missbruk och beroenden, där en grundlig granskning av mönster från barndomen ses som en självklar del i behandlingen.
Bakslag kommer om du inte har koll på vad som utlöste ditt missbruk från första början. Det är inte bara ”oj nu fick jag ett bakslag eller en ätstörning”. Beroendepersonligheten, egot eller kalla det vad du vill, har varit aktivt långt mycket längre än när ett bakslag eller tidig ätstörning i så fall slår ut. Våra omedvetna programmeringar är skickliga.
En del får sedan koll på maten utan problem och blir ”friska” men fortsätter att omedvetet manipulera i relationer eller knarka sex helt utan att se kopplingen.
Egentligen är det ganska logiskt, vad gör våra beroenden? De stänger av känslorna genom flykt från nuet. Hjälper det då att bara tillfälligt pilla på symptomen och ta bort den synliga drogen? Nej. Frågan till varför vi känt behov av att stänga av våra känslor och oss själva är det mest väsentliga att titta på.
Genom att läka våra inre barn kan vi också få bättre koll på vilken som blir vår drivkraft i livet. Kärlek eller rädsla.
Vi har alltid ett val. Ta tag i vårt mående, och på riktigt göra resan, eller låta tiden ticka iväg och sätta på oss offerkoftan när dåliga dagar kommer. Det ligger så klart ett ansvar på oss själva att finna rätt hjälp med, att inte bara ge upp.
