Ibland ser jag titlar och personlighetstester som rena snuttefilten. Vi vill ha kontroll i hur stor utsträckning som helst, till och med över andra. Vi vill ha kontroll över hur andra människor uppfattar oss. Om vi alltid förblir samma personlighet behöver ingen vara rädd eller osäker i vårt sällskap, de vet vart de har oss och vi slipper förändra oss. För vad händer när någon börjar utvecklas och växa? Det brukar skrämma skiten ur en del medan andra blir inspirerade och hakar på.
”Du har förändrats” ja tacka f*n för det. Vad tråkigt att stå på samma spelplan hela livet ut. Att expandera sitt medvetande och finna fler sidor hos sig själv är helt underbart ljuvligt. Under hela min uppväxt har jag av olika orsaker tagit på mig ansvar att fixa tråkiga stämningar, finnas där för allt och alla, vara trevlig 24/7. Som vuxen kände jag bara BLÄ jag orkar inte mer. Det kommer en dag då din själ längtar hem. Jag kan vara och göra allt detta, men då ska det vara för att JAG vill. Inte för att andra förväntar sig det. Därför är ibland vår personlighetsfärg inlärd, vi är så mycket mer än den.
Våga göra folk besvikna. Du behöver inte behaga hela världen. Brinner du för det du gör kommer du att nå ut där du ska nå ut, utan att göra beslag på dig själv. Många gör allt för att uppfattas som professionella i hopp om att någon annan ska intyga/avgöra deras kompetens. Men att inte anpassa varken kläder, kommunikation, eller förminska sina förmågor i rädsla för att verka för stor på sig själv kommer släppa fram vår fulla potential.
”Nämen sådär kan man inte säga eller göra” – varför!?
Vi människor tar ibland oss själva på väldigt stort allvar. Jag orkar inte alltid tänka på hur jag framstår. Det har jag gjort tillräckligt. Är vi inte lite lättkränkta i Sverige också? ”Du måste tänka på hur du uttrycker dig” Nej du måste ingenting. Du tar ansvar för ditt så får andra sköta sitt. Jag har aldrig för avsikt att såra någon, råkar jag göra det och triggar igång något hos någon ligger ansvaret på den personen att säga det till mig, om jag sedan inser att jag har en del i det som hänt eller känts så är det inte värre än att vi får be om ursäkt till varandra och rätta till. Om inte annat så inspirerar vi andra att också välja den raka autentiska vägen.
Ta inte ansvar för andras känslor, linda inte in eller försköna din sanning. Kanske har du fått höra att du lyfter fram känsliga saker eller är för rakt på sak. Tacka för komplimangen istället för att se detta som något negativt. Du ska aldrig kompromissa med din inre sanning i hopp om att behaga någon annan. Det kostar att vara autentisk, vissa orkar inte med att man uttrycker sig fullt ut.
Du som läser detta vågar förmodligen ta i det som skrämmer många. Därför är du här. Och om du följer eller står mig nära så skulle jag vilja säga – därför har vi kontakt.
Låt aldrig misslyckade affärer eller relationer avgöra din väg eller egenvärde. De som ska finnas i ditt liv och nätverk stannar och kanske till och med gasar i samma spår som du, men många andra faller bort. Och tro mig, detta är inget vi behöver lägga energi på. Det sker automatiskt när vi fortsätter vara så autentiska vi kan, smidigt:)
För allt kretsar varken kring dig eller mig. Och en dag försvinner vi, då kommer vi ångra oss om vi höll tillbaka för mycket och anpassade våra beteenden eller ruckade på våra gränser. Ibland gör det ont att gå sin väg men det blir alltid bättre längre fram.
Vad är vi egentligen rädda för ska hända om vi släpper fram alla sidor av oss själva? Om hela världen gör detta?
Vi är ju så klockrena som barn, oftast i total kontakt – öppna och ärliga. Biten gällande ansvar behöver kopplas på när vi växer upp men inte resten vad gäller massa etiketter och inlärda beteenden som tar bort vår inre drivkraft.
Och ju mindre bekräftelse vi behöver från andra ju mer kärlek kan vi känna till oss själva. Då vågar vi även förändra och vattna de områden som behöver växa lite mer runt omkring oss <3