Ibland kan jag tycka att en del människor är lite för diagnosfrälsta. Utredning hit, utredning dit, för att hitta rätt etikett att sätta på exempelvis vissa ungdomar eller barn som beter sig utanför normen. Varför inte istället försöka hitta grundorsaken till ett visst beteende (om det nu är ogynnsamt) och börja jobba bort detta så gott det går? Vi föds inte med varken psykisk ohälsa eller påhittade diagnoser, utan som de unika individer vi är. Sedan kan något hända på vägen som gör att vi omedvetet tar till olika beteenden som vi tror ska göra så att vi mår bättre.
Mitt specialområde inom det terapeutiska yrket är ätstörningar och visst ser jag många likheter bland mina klienter, men jag har lovat mig själv att aldrig ta för givet att så är fallet (grundorsaken eller destruktiva beteenden som ofta tillkommer). Jag vet själv hur det kändes när BUP-personal pratade över huvudet på mig, som en siffra/patient i mängden. Varje ny människa är unik och ingen behandling är den andra lik. För mig är inte det mest intressanta vad personen har för diagnos, utan vad för spännande egenskaper som finns bakom och hur han/hon inom kort kommer att stråla som den underbara varelse hen innerst inne är.
Ibland undrar jag hur världen sett ut om vi inte diagnoserat den psykiska ohälsan. ”Ok, så du har ett ätbeteende som du vill bli av med. Låt oss titta på vad detta gör med dig och varifrån det kommer”. Sedan handlar det mesta faktiskt om hur pass motiverad en människa är till förändring.
Min inställning är som ovan då jag av egen erfarenhet vet att det egna ansvaret, att jag har makten att påverka mitt mående, alltid är den bästa drivkraften. ”Jag har en ätstörning och den gör såhär med mig…” Nej du har tagit ett beslut att lita på dina destruktiva tankar och det har fått konsekvenser. Den psykiska ohälsan är skapt av oss själva. Självklart uppstår den av olika orsaker då vi från början inte kunnat se någon annan utväg, och DET måste vi åtgärda. Men du har alltid ett eget ansvar för hur du mår. Utveckling sker först när vi slutar sätta oss själva eller andra i olika fack.
Därför tycker jag att diagnoser snarare kan få motsatt effekt och skapa känslor av maktlöshet, istället för motivation och drivkraft framåt. Den anpassning som inte sällan tillkommer kan istället begränsa en människas unika potential.
Den psykiska ohälsan är ingen sjukdom som helt plötsligt drabbar en, tittar man bakåt ser man tydliga orsaker. Den kommer ofta på grund av en oförmåga att hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt vilket lätt leder oss människor upp till huvudet där vi tror vi finner vår kontroll men som ofta slutar i inre kaos om tankarna varit negativa redan från början.
Vi står aldrig still i vår utveckling, livet förändras ständigt så det är antingen utveckling eller avveckling som pågår. Inget däremellan. Vi väljer riktning!
